GRATTIS ELSA

Linnea ELSA Fredrika heter vår gullhöna. ELSA är efter min kära mormor. Tyvärr fick de aldrig träffas på riktigt.

Och TYVÄRR har jag pga gårdagens äventyr helt missat denna STORA dag, så lilla ELSA får grattas på riktigt namnsdagsmanér i morgon istället.

 Men i allsindar – HURRA och GRATTIS ialla fall lilla gosesnäcksgullhöna.

En trevlig söndagsutflykt! :/

En sak har vi lärt oss nu. Planera kan man inte – för man vet aldrig vad som händer.

 Detta har hänt:

 Klev upp tidigt enligt ny tid och skyndade oss iväg upp till stallet för att lasta hästarna. Glanna gick på transporten utan problem. Svisch, bom, in. Natti bråkade med mig 40 minuter. Under tiden satt den allergiska lilla dottern och skrek i bilen ackompanjerad av sin storebror Didrik ”gallskrikarn” Sandberg. Båda var vansinniga för de inte fick gå ur bilen. Mamman var vansinnig på hästskrället och pappan muttrade bara.
Pang, pang, pang, rätt som det var så bestämde sig hästuslingen för att helt sonika gå på transporten. Hej och hå. Tut, tut. Åker och fyller på luft på Statoil, klockan har då blivit 09:00  – vintertid.
Vi lämnar Järna straxt efter nio och styr kosan söder ut.
När vi åkt ungefär i en timme mellan Norrköping och Linköping alltså, så börjar en bil blinka på oss och i samma veva börjar hästtransporten att vobbla. Shit! Punka! På hästtransporten. Jo rå så att….

-  där står i väggrenen mitt på E4:an med två barn i bilen och 2 hästar på ca 800 kg bakom oss. Drömsituationen… NOT! Som grädde på moset så upptäcker jag att min käre make INTE har tagit med sig skötväskan som jag bad honom bära ut i bilen. Vi har alltså:

ingen mat
ingen dricka
ingen frukt
inga mutor
inga blöjor
och punka på hästsläpet!

Super! Toppen! Verkligen skitbra!  Vi är bäst!  Ringer ner till M som kastar sig i bilen från Vimmerby med familj och ett reservdäck.

Vi passerade precis en avvfart när vi fick punkan så vi beslutar oss för att backa på motorvägen, med släp med hästar på 800 pannor och två småttingar i bilen. Mamman går bakom och viftar undan den tunga trafiken. LIVSFARLIGT uppdrag. Gummit från däcket slits av. Tjoff, tjoff, 800 kg på fälgen. Men av kommer vi till slut. Stackars kopplingen luktar apa. PANG! Där small ett däck till. Vi har inte bara punka på ett däck - utan två. Nu spelar jag den här låten.

En vänlig man med fru stannar och erbjuder sig att hjälpa. Från och med nu skall jag alltid stanna när jag ser en stackare i nöd. Det svär jag på.
Hursomhelst. Jag lämnar min man på motorvägsavfarten med två otåliga och lite undrande små barn samt två förmodligen livsrädda hästar på 800 pannor, och åker med den främmande mannen och hans fru till en bensinmack en mil tillbaka mot Norrköping. Där köper jag däck på sprayflaska (visste inte ens att sånt fanns, måste bunkra!) fyllde på luft i reservdäcket som var tomt (har lärt mig att alltid kolla luft i reservdäck från och med nu) investerar i en garagedomkraft (åk aldrig en meter utan däckbytardon i fortättningen) samt köper 4 tetrapack med äpplejuice, 2 rullar med choklad samt en påse ahlgrensbilar ( ha alltid mutor i bilen).  Hej och hå, iväg igen.

”Va fan! Köpte du inget fälgkors!” Hoppsan! Måste man ha ett sånt också? Förlåt. Tacknämligt nog så har vår vägriddare ett fällkors i sin bil och han stannar kvar och assisterar maken. Byter däcket och fyller på det andra spruckna däcket med skummet i flaskan. Kör av motorvägen och stannar längst med motorvägen och en gammal lada.

Spark, spark från hästtransporten. Uhää, uhäää från bilen. Nea mutas med Ahlgrensbilar. Ja, vad skulle vi göra??? Nea var överlycklig och log charmigt och sade tack varje gång en liten bil åkte in i munnen. För att inte tala om Didrik - ”Lördagsgodis på en söndag!??” Det här är ju toppen! ”Mysigt å tjevligt!”

Vet inte hur länge vi väntade men till slut anlände däcket. Ja, bara ett däck eftersom de redan hunnit åka innan däck två sprängts. Bytte däcket och höll tummarna för att däcket på burk skulle hålla. Vilket det gjorde också. Trodde i alla fall jag. Allthough I thought!

När det var fem mil kvar till Frödinge så åkte skummet ur däcket och det blev punka för TREDJE gången. H sade inget till mig utan körde vidare, orolig som satan och med maror i kroppen. Men fram kom vi till slut. Hela och levande. Fyrbenta som tvåbenta.

 Vi fick god lunch, gott kaffe och trevlig gårdsvisning. Hästarna var lyckliga efter att ha stått på släpet i över fem timmar (utan mat och vatten, jag hade ju planerat en resa på max 3½ h!) när de äntligen fick komma ut i de UNDERBARA hagarna som faktiskt var lite snötäckta.

Barnen hade jättekul med lilla Saga som är ett år mellan våra. Och jag måste bara skriva ner vilka fantastiska och tålmodiga små barn vi har. Förutom lite pip vid lastning och när knorret i magen blev för stort så skötte de sig exemplariskt. (Tack Ahlgrens bilar!) För att inte tala om vår lugna och duktiga pappa & make som fixar allt med iskallt lugn. Älskling - du är bäst!

Ja det var vår trevliga söndagsutflykt det. Slutet gott, allting gott.

ps. stannade i Kisa och inhandlade mer mutor på vägen hem, samt välling, nappflaska och andra livviktiga förnödenheter. Resan hem gick bra och vi bar in de sovande små barnen i deras sängar med oborstade små sockriga tänder.

Nu spelar jag den här låten.